Äldre spelare, vad tycker ni om dagens spelkultur/community?

Tjenare Flashback!!

Coronakrisen är här och jag bestämde mig för att det kunde vara ett bra tillfälle att återuppta mitt spelintresse efter många års uppehåll. Även om man inte längre får samma kickar av spelen som när man var barn så tycker jag ändå att det kommer en hel del bra spel (som troligtvis skulle fått en att skita på sig om man fått se dem som barn back in the days).

Men jävlar... All negativitet? Glider runt på en del spelforum, kollar lite Youtube osv. Frågar mig, tycker någon ens om spel längre? Idiotisk fråga, så klart, med tanke på hur mycket spel som säljs.. Men ändå. Inget verkar vara bra nog. Är negativiteten befogad? Upplys mig!

Vad hände? När jag var som mest aktiv (mellan 1995 - 2010) så minns jag att man var jävligt hypad på nya spel.. Nu känns det mest som att inget är bra nog.

P.S. Menar inte att "äldre" spelare gnäller, men att det verkar finnas mycket negativitet i stort, oavsett ålder.

Oftast numer blir jag mer engagerad i bra indiespel, än större släpp det finns undantag men ja suget har mer o mer försvunnit

Det kan ju ha att göra med hur spelindustrin i stort bedrivs numera. Förr gjorde man spel så bra som möjligt för spelarna. Idag gör man spel för att tjäna så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt: Spel stressas fram och släpps halvfärdiga med mängder av buggar, "always online" DRM-skydd som driver folk till vansinne, mikrotransaktioner för "lootboxes", låsa upp funktioner och så vidare. De gigantiska spelutvecklarna skiter på sina kunder, dvs "communityt". Inte konstigt att det blir en spiral av negativitet.

Håller med NocturnalVoodoo, Indie spel idag är bra mycket mer trevligare, antagligen för att man växte upp med spel som folk lade ned hela sina hjärtan i förr, pga dem tyckte om att göra spel, det var spelutvecklares passion att göra spel, idag vill bara spelutvecklare tjäna pengar.

Fastnade för Rust, Rimworld, Terraria & Keplerth när dessa spel var nya och klassifierades som Indie spel.
Enda spelet som fortfarande är klassifierat som Indie spel av dessa är Keplerth, tills spelet utvecklas ännu mer vilket jag inte ser som något negativt.

Kan bara tänka mig förr då t.ex. Super Mario och övriga spel på kassetter släpptes.

Många, många hundra timmars buggletande och testande.
De fick typ en chans att släppa spelet på marknaden.
Givetvis slank det igenom väldigt många buggiga spel.

Nu för tiden kan det släppas hur buggiga spel som helst för de vet att det går alltid att släppa patchar online.

Buy in Game är något jag stör mig på.
Har jag köpt ett spel så har jag köpt det.

Många kids idag gillar att titta på Youtube när andra spelar.
Eller ännu värre, titta på folk som kommenterar när andra spelar.
Jag hänger inte med längre.

Utbudet idag är så stort och jag tror att många inte lägger så mycket tid på ett spel, det finns så många fler runt hörnet väldigt lättåtkomligt.

Minns då man köpte piratspel via Gula Sidorna.
Då fick man kassettband skickade till sig.
Det var tider det.

Sedan kom CD-skivan och man kunde köpa datortidningar där man fick med en CD-skiva med diverse demospel och demoprogram (OBS! innan Internet).

På Liseberg hängde man mest i spelhallen.
Datorspel var nästan exotiskt.

Satt och spelade golfspel på min Commodore 64.
Skrev ner hur långt och kort man kunde slå med de olika klubborna.

My god, I am old....

Jag hor ocksa till den dar gubbgenerationen som kommer ihag C64 kasetterna. Spelade passionerat Boulderdash och Forbidden Forest bland mycket annat.
Under den dar CD-epoken innan Internet blivit stort spelade jag Discworld och Shivers.
Och visst haller jag med om att spelindustrin blivit mer cynisk. Dock tycker jag att man maste filtrera kritiken lite grann. Ibland kan jag kanna pa mig att jag kommer att gilla ett spel som far kritik. Konkret tycker jag om 1404 fastan det blivit utskallt for sitt stridssystem.

Internet har gjort utvecklarna "lata". Man släpper spel alldeles för fort då man vet att man kan patcha upp det med 100gb direkt. Fallout 76 är ju ett praktexempel.

Fattar inte varför inte alla kan spela Soldat på "realistic".

Både spelutvecklare och spel-communityt i stort envisas med att det ska vara en massa feminism och gay inkludering.
Tv-spel brukade ju vara den sista utposten att få undvika allt politiskt skit och få ägna sig åt renodlad underhållning.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag någonsin fått ett bra intryck av spelcommunityn när jag har varit "vetande".

6 år: ja då någon gång kom The Sims ut, så det var solklara favoriten. Har verkligen nada minne från den tiden utom att jag var orolig att missa bolibomba för att något högt hus i USA hade rasat.

13 år: Var lite sen in på WoW-tåget, men det var som ett heltidsjobb merparten av högstadiet. Kunde väl tycka det var kul, eller något. Någon soft guild hittade man ändå, och negativiteten jag upplevde berodde nog mer på att jag var en okunnig 13-åring.

Typ 18: Det var väl typ den tiden som Markiplier började komma igång? Jag orkade helt enkelt inte med Pewdiepie, men Markiplier kändes vara hyggligt nära den där balansen av en sund vuxen som kunde vara barnslig.
Någonstans runt den perioden upplevde jag att det började bli någon sorts dramatik mellan streamers. De var ju en ny sorts kändisar, och har inte heller haft samma mediaträning som "riktiga" kändisar. Hörde nyligen en podcast om sexuella trakasserier på det ämnet som kastade ljus på saker som jag inte hade tänkt på, riktigt bra.

Och i den perioden märktes den där avsaknaden av mediaträning också, för en så stor andel folk verkade vara spikraka ondven som försökte göra sitt bästa för att profitera på det.
Och det gick helt enkelt inte ihop i min skalle hur folk ens kunde tilltalas av det. Det gör det dock i större utsträckning numera, och det är en riktigt makaber apparat kan jag lova.
Men det finns ju dem som uppenbarligen vill bättre, och de förtjänar en stor eloge i allt detta.

Nu kan det här också bero väldigt mycket på ökad personlig mognad hos mig (ack vad mogen jag är!), men nu när jag är... ja inte 30 iallafall, så upplever jag det också som att streamers i större utsträckning gör ständiga försök att vara inspirerande nuförtiden.
Eller inspirerade?

Hursomhelst så får jag lite intryck av att vissa streamers gör någon sorts försök på att göra anspråk på att vara andemedier, och det i sig kan jag tycka är helt otrolig märkligt samtidigt som det... förklarar ganska mycket?
Det känns så på tonen helt enkelt.
Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det känns olustigt på något sätt, men någonstans snurrar ändå kuggarna om att det kanske alltid varit så, egentligen.
För hur kommer det sig att vissa lyckas, trots att de uppenbarligen är så onaskliga att ingen vettig människa hade velat ha dem på middag med ett sådant framförande?

Men vad gäller de mer tävlingsinriktade spelarna så har jag inte så mycket att säga. Har inte känts ha ro att sitta och titta på hela matcher av våldskavalkader.

Äldre? Jag vet inte om jag platsar... började spela Duke Nukem med mina barn på uppringt modem. Räknas det som äldre?

Det som stör mig nu är all jävla in-game shopping. Köpa en massa digital skit för verkliga pengar. Förstör spelens karaktär.

Stör mig också på allt lipande och gnäll i gamechat'en om hur värdelösa alla i teamet är, att den och den skall rapporteras, och att alla skall vara teamleader och bossa runt. Förstör spelglädjen.

Känns som att man många gånger spelar med lättkränkta fjortisbrudar...

Men hård- och mjukvara etc är ju helt jävla underbart idag och tillgängligt för de flesta. Det väger upp.

Man saknar lite att få ett fullständigt spel när man betalar fullt pris. Men egentligen är det nog ett utbudsproblem.
Det finns massor och massor av spel. De som blir populärt är ju det som de flesta spelar. Men där är ju många guldkorn som säkert faller mellan då marknadsföringsbudgeten är det som avgör. Och de med mest marknadsföring är de som vill tjäna mest på sina spel.

De enda jag riktigt fastnat för senaste åren när det gäller internet är Rocket League och Squad.
Det jag saknar från gamla goda tiden är lobbyrum och privata servrar. Man kunde sitta o snacka skit mellan rundorna i quake/starcraft/diablo/osv. Nu är allt direkt spel, inget väntande/mata matcher med MMR så man kan aldrig chilla i spelet eller hinner aldrig riktigt lära känna de andra spelarna.
Single player finns ju dock en hel del som är kul. Men det sociala har flyttats från spelen till discord dör man inte pallar med ungarna.